Det är nu 12 år sedan min mamma fick sin Alzheimer diagnos.
Jag var med henne till Katrineholms lasarett den dagen hon fick beskedet efter att hjärnröntgen, ryggmärgsprov och minnestest entydigt visade på Alzheimer som då satt i centrat för koncentration och närminne vilket stämde väldigt väl överens med de symtom hon hade.
Några år innan den dagen började hon få svårt att laga mat efter recept eftersom hon läste på receptet vad hon skulle ha för ingredienser, men innan hon hade mätt upp det hon skulle ha i hade hon glömt vad det var, och hur mycket. Hon läste och läste och ändå kunde det bli fel.
Hon skickade in girobetalningar till banken när deras räkningar skulle betalas genom att skriva in ocr nummer och betalningsbelopp på en blankett, men fick ibland tillbaka dem med meddelande om att något skrivits in fel. Precis som när hon skulle läsa recept blev det rörigt när siffrorna från räkningarna skulle föras över till giroblanketten.
Hon var hos läkare vid flera tillfällen och fick till svar att hon började bli gammal och att det är normalt med "åldersglömska". Hon var 74 år när hon till sist träffade läkaren som faktiskt tog hennes oro på allvar och remitterade henne till minnesenheten.
Överläkaren vi träffade som sammanställde resultatet av undersökningarna sa att mamma troligtvis hade en långsamt växande Alzheimer och att hon fortfarande skulle ha många bra år framför sig vilket jag tycker har stämt när vi nu kan se i backspegeln på de senaste 12 åren.
Hon fyller 86 år i maj och klarar sig fortfarande hemma med hjälp av sin man som hon varit tillsammans med i 48 år, men han får dra ett tungt lass eftersom hon nu har svårt att själv ta initiativ till att göra något vare sig det gäller att äta, sköta sin hygien eller ta hand om deras hem.
Hon kan inte längre göra något av allt det hon tidigare gjort som att laga mat, städa, läsa en bok, handarbeta. Hon sover mycket, åker inte gärna bort utan vill vara hemma i det lugna, trygga, invanda, men på senaste tiden har hon också börjat bli desorienterad även i sitt eget hem.
Hon känner fortfarande igen mig och min make, men börjar glömma bort namnen på sina barnbarn och andra som hon inte träffar så ofta. I julklapp fick hon boken "Mormor berätta din historia" av vår äldsta son. Hon kan inte fylla i frågorna som finns i boken själv så jag tar med den varje gång vi ses och så samtalar jag med henne med utgång från frågorna om hennes barndom, skolår, yrkesliv, åren som mamma och om vänner och relationer hon haft i sitt liv.
Jag tog fram den där boken igår när vi var där och det var så roligt att prata minnen med mamma så jag helt glömde bort att jag hade deras tvätt hängandes på tork i tvättstugan. Som tur var är tvättpassen hela 5 timmar långa i deras tvättstuga så jag hann mangla och vika allt innan nästa person skulle in där 😂
Jag har min mamma kvar där i Katrineholm, men jag vet att deras tillvaro är skör och att det vilken dag som helst kan hända något som stjälper hela lasset, men så är det ju egentligen med allt i livet, vi vet ingenting om nästa sekund, nästa minut, timme, månad eller år. Vi får göra det bästa vi kan av det vi har medans det finns tid.
Det har varit en fantastiskt fin vårdag idag så vi ansade våra fruktträd och jag började rensa rabatterna från fjolårsstänglar och lövtäcke för nu kommer alla lökväxternas blad i rekordfart och rabarbern har redan fått stora mörkröda knoppämnen. Åh vad den är efterlängtad den här våren!!!
Varm och solig KRAM till er alla!
Birgitta
